Pain from hell
Återigen dags för mina äggstockar och min livmoder att inte vilja samarbeta med mig eller med varandra.
Jag har haft ont nu i konstant 2-3 veckor, men jag är så fruktansvärt less på att klaga, haha, det är så sant. Jag orkar int klaga, för det är ändå ingen som kan göra något åt det.
Men smärtorna har varit kontrollbara, mer som en molande värk som ligger på hela tiden, men titt som tätt känns det som att någon hugger en kniv i magen på mig, och om jag går så blir det att jag böjer mig framåt utan förvarning, ligger jag ner så rycks benen upp så jag ligger i fosterställning, kroppen gör det utan att jag själv hinner reagera.. Ett litet grymtande kommer också. Det värsta är att det kan komma när som helst, var som helst, helt utan förvarning.. Jag är så less på att ha en kronisk sjukdom, det gör mig fullkomligt rasande och deprimerad. Kanske dags att börja gå till en psykolog igen, få ordning på känslorna och ångesten.
Ingen dag är den andra lik för mig. Det jag kunde göra igår, kanske jag inte kan göra idag, jag lever dag för dag. Ibland klarar jag mig själv, men ibland måste jag ha hjälp. Ja, jag är sjuk, jag har en obotlig sjukdom som inte syns och som inte är dödlig ( etts dödsfall har inträffat i Sverige ), jag försöker acceptera det själv, och det är nog jobbigt.. Jag vill bara att alla mina nära och kära ska acceptera det och faktiskt förstå mig. Jag förstår ju också att det är svårt för mina anhöriga att veta hur de ska bete sig, och jag menar verkligen inte att alla ska ringa, skicka blommor och choklad ( har aldirg hänt dock ) eller visa någon annan sorts hänsyn till mig varje dag bara för tt jag har en sjukdom.. MEN när man behöver det som mest, önska jag att vissa visa mer omtanke.. Men tur jag har mina endosisters..
Godnatt f
