Sabina Göransson

Jag tror att det är väldigt viktigt och bra om att prata om Endometrios, eller sjukdomar överlag. Det känns som att många vill "tysta" ner prat om sjukdomar just för att det kan bli jobbigt eller känslosamt för den drabbade. Men i min situation (läs min och att jag nu utgår ifrån mina känslor och hur jag tänker och känner) så är det inte jobbigt. Jag pratar gärna om min endometrios, just för att jag vill att fler människor ska veta vad det är. 

Det finns väldigt lite forskning om endometrios, och det är en sjukdom som inte uppmärkssammats särskilt mycket i varken media eller tv. Men nu, de senaste månaderna har jag sett en del program på tv då dom tagit upp dehär, och även en del repotage i tidningar. Vilket jag tycker är toppen. 

 

Men sen kommer vi till denhär viktigaste biten, sjukvården. Det finns liksom så lite forskning att inte ens alla läkare och sjuksköterskor vet vad endometrios är, eller dom kanske vet vad det är, men vet för lite om sjukdomen. 

Jag tror faktiskt inte att jag hade fått en remiss till gynmottagningen från min läkare i Järpen om inte jag själv hade sagt - Det kan inte vara endometrios då? Hennes svar blev : Den sjukdomen kan jag så lite om så jag får helt enkelt skicka en remiss till sjukhuset och se om dom kan hjälpa dig bättre. 

Men redan där tycker jag att en läkare på en hälsocentral ska känna igen symtomen och faktiskt ha kunskap inom dehär, det är ju ändå 1 av 10 kvinnor som lider av dehär, alltså klassat som en folksjukdom. 

 

I 1 ½ vecka har jag haft riktigt ont i magen, och jag fick ju en ny medicin utskiven förra veckan, men den har inte hjälpt, men jag har tagit den tillsammans med alvedon i hopp om att den ska börja verka efter ett tag, men inte. Och idag fick jag nog, eller jag orakde faktiskt inte längre, jag hade för ont.

 

 

Så jag ringde till gynmottagningen idag, började med 25 minuter kötid, sen fick jag svar av en väldigt trevlig kvinna, jag berätta om mina tankar om en starkare medicin och att jag gärna skulle vilja ha mer förklarat om vad jag själv skulle kunna göra för att lindra smärtorna. Men hon sa att hon inte kunde något om dehär och att läkaren jag hade förra veckan skulle ringa upp mig. 

Han ringde mig. Jag fick en starkare medicin utskriven, sen frågade han mig om jag undrade något mer, och med tanke på att jag känner en människa med endo och att jag googlat och läser många forum så har jag förstått att kosten har betydelse också, så jag frågade honom om vad jag skulle äta och inte. Hans svar blev : Kosten? Haha nej, jag tror verkligen inte att kosten har något med dina smärtor att göra, maten ska ju inte påverka detdär. 

När han sa det kände jag hur luften gick ur mig, jag har ju själv provat att undvika tex gluten, kolhydrater och dragit ner på intaget av koffein och känner ju faktiskt att det blir lite bättre då. 

Varför kan dom inget om denna jobbiga, smärtsamma sjukdom?! 

 

Något som är jobbigt också är att inte bli tagen på allvar, som av lärare, vänner, sjukvården osv.

Min familj stöttar mig till 100% och tar mig på fullaste allvar, vilket är väldigt betydelsefullt för mig. 

Men ibland känns det som att läkare, vänner och andra människor rumtomkring inte tar mig på allvar, eller kanske inte förstår. Och jag förstår att inte ni förstår, men även fast man inte förstår hur det känns eller så, så tycker jag att man kan visa att man tror på mig när jag säger att jag har ont, och visa att man bryr sig. Jag är inte ute efter uppmäksamhet, absolut inte. Men när jag stannar hemma från skolan och anledningen är magsmärtor känns det inte som att mina lärare alltid tror mig, eller som när jag måste ställa in bestämda träningspass, fester eller andra träffar så känns det lika där, att folk kanske blir sura istället för att förstå mig. 

Det suger för mig också att inte kunna göra vad jag vill när jag vill, att nästan alltid avsluta en utekväll med magsmärtor just för att alkohol gör det sämre. Eller att ställa in bestämda träffar för att ligga hemma och kvida utan anledning, bara de att mina kära slemhinna väljer att gå bakåt in i kroppen istället för neråt och ut i tampongen eller bindan. 

 

Allt dehär gör mig deprimerad. Känslan att inte kunna göra vad man vill för att man stoppas av smärtan gör en ledsen, att vara trött hela tiden är jobbigt, att stanna hemma från skolan minst 5 dagar i månaden gör att jag missar en del, jag har inte energi till att träffa och umgås med alla jag vill. Jag orkar verkligen inte. Sen känslan att bara känna sig "utanför" för att man har ont suger. 

Men sen så har jag människor omkring mig som bryr sig, absolut, och jag är så tacksam för det. 

Men det är så skönt att skriva av sig här på bloggen, jag tror att det kommer bli ett sätt för mig att bearbeta dethär. Vill du läsa så läs, men är du en sån som kommer störa dig på mina inlägg om min sjukdom så tipsar jag om att sluta läsa min blogg.. 

 

Men jag lever efter ett citat -. "Man kan om man vill". Och jag VILL kämpa och jag VILL må bra och jag VILL klara mig igenom dethär, och jag SKA göra det. 

 

Många kramar från mig.